Minnesanteckningar

Simrishamnsgatan 22 B med utedass No 10.

Mormor Alma Klinteberg och morfar Adolf Sjögren bodde så länge jag minns på Simrishamnsgatan 22 B. Deras lägenhet låg på första våningen och bestod av 2 rum, kök och en garderob. Se nedanstående bild, med deras ingång, två gatufönster och källarglugg.

Man kom in i en längre hall, som ledde rakt fram till garderobsdörren. Till höger låg det stora köket, med sin rejäla järnspis som användes både för uppvärmning, klädtvätt och matlagning. Visst kunde det hända att mormor stod och stekte sina jättegoda köttbullar allt medan byken kokade på den andra delen av spisen.  För lagring av mat och porslin fanns en spiskammare med hyllor längs sidorna. Här hade mormor alltid fräscha hyllpapper och ofta speciella dekorationer längs hyllkanterna. Vasken däremot med tillhörande uppställningsplats var inte av denna värld, den var riktigt äcklig. Materialet vet jag inte, men jag minns att det var av ett mörkt material med många skarvar, som var mycket svåra att hålla rena. Lägenhetens enda ställe att hämta vatten på var ur en liten tanig mässingskran en halv meter ovanför denna otäcka kantiga vask. Naturligtvis strömmade det bara kallvatten ur den kranen.

Till vänster låg två rum på rad. Dessa värmdes upp med hjälp av koleldade kaminer.  Rummet längst bort var både sovrum, vardagsrum och samlingsrum. Det var bara vid extra högtidliga tillfällen som dörrarna till det första rummet öppnades och kaminen där tändes.

Någon toalett inomhus fanns naturligtvis inte. Det var bara att vid behov plocka med sig den stora dassanyckeln, som hängde till höger om ytterdörren och susa ut i mörkret i ur och skur. Utedass No 10, som låg längst till höger på långsidan ute på gården tillhörde 1:a våningen på Simrishamnsgatan 22 B. Det delades med fru Svensson, som bodde på samma svale. Lambi toapapper fanns inte på den tiden och några andra liknande märken fann jag aldrig heller där ute. Det var modeller, som var något hårdare, och hämtats från lästa tidningar eller postorderkataloger, som fick duga. Bilden från gården är nytagen. Här finns naturligtvis inga utedass, så man får tänka sig hur det såg ut där de låg längs med den vita muren.

Morfar var skomakare och då han förvärvsarbetade hade han sitt lilla skomakeri på Bangatan, nära Södervärn i Malmö. Det bestod av ett litet rum med två stolar, en för arbetsstol och en stol vid symaskinen, som samtidigt tjänade som besöksstol. Ett bord med prylar, nämnda symaskin och därutöver hyllor fulla med skor och läster. Till en början kom morfar alltid hem och åt lunch, men sen minns jag att jag fick följa med mormor och när jag blev äldre fick jag själv cykla dit med lunch till honom. Idag är huset rivet och har ersatts av en vårdinrättning.

Veckans händelse var lördagens torgdag på Möllevångstorget. På den tiden kunde man där hitta det mesta i matväg, frukt, grönt, ägg, höns, harar och jag vet inte allt, men inte var det för tomater och kaniner som man ville följa med till torget inte! Där fanns nämligen ett stånd med RIKTIGA hemmalagade torgakarameller, och hade man tur, så kanske man kunde få en strut med sådana.
Efter torghandeln brukade alla mormors ”töser” komma till mormor o morfar och dricka en kopp kaffe och sladdra om veckans händelser. Vilka var då töserna? Jo det var mamma Nea, Olga Hammartång, Marta Moberg, Olga Klinteberg m fl kända och okända tanter. På den tiden skulle det bullas upp med kakor och bakelser. En gång då mamma och jag kom till konditoriet för att köpa bakelser, så tyckte mamma inte att de såg så fräscha ut, så hon frågade expediten, som var ägarens dotter, om de var dagsfärska. Svaret blev: jodå, jag hjälpte själv mamma med att ta bort den gamla grädden och lägga dit den nya.
Jag gick ofta hem till mormor och morfar efter skolan på lördagen och då skulle de alltid berätta vad töserna sagt. Några hörapparater behövde de enligt egen utsago inte, för de hade utmärkt hörsel båda två. Det var bara det att jag de sista åren alltid fick två versioner av tösernas berättelser, och så beskyllde de varandra för att höra dåligt.

Renlighet är en dygd och därför skulle svale och trappor tvättas varje vecka. Varannan vecka var det mormors tur och varannan fru Svenssons i samma svale. Det gällde fyra trappsteg upp till svalen, svalen, fyra trappsteg ner till gården och sen hela trappan ner till källaren. Det var många lördagar, som jag tillbringade där med skurhinken. Ibland kunde källartrappan vara riktigt smutsig, då någon hade asat ner kol/koks eller bränne och tappat snafs på vägen. Oftast transporterades emellertid varken kol/koks eller bränne den vägen. De flesta hade sina källarutrymmen med tillhörande fönsterglugg (se foto) längs gatan, så när kolagubben kom, så tömdes säcken direkt ner i källaren genom gluggen.
För att spara in pengar på bränsle, så hade någon kommit underfund med att skrynklade man ihop tidningspapper och doppade ner skrynkelpaketen i en balja med vatten och sen lät dem ligga framme och torka, så kunde man få ut mer värme av dem i kaminen.

Hos mormor och morfar spelades det mycket kort. Mormor, morfar och jag spelade ofta 500 eller canasta, och drack kaffe på eftermiddagen. Jag fick en halv kopp kaffe med lika mycket mjölk i. När de stora spelade, så var det kille, tolva, knack eller sista stick. Insatserna var mycket låga när man spelade med pengar, tror jag. Små barn får synas, men inte höras. Jag minns att vi barn var små satt i mormors säng och tittade på och till slut ramlade ögonen ihop och vi somnade. Där låg vi huller om buller och sov tills det var dags att gå hem.

Många gånger hade speciellt mormor, men även morfar roliga gamla uttryck. Jag sa hela tiden att jag skulle skriva ner dem, men som vanligt, kom jag aldrig så långt, tyvärr.
Något annat, som hände mycket ofta var att när jag kom hem till dem, så låg innehållet från det stora linneskåpet på bordet och på sängarna. Varför det kan man undra? Jo, mormor letade efter sin plånbok. Hon gömde den i linneskåpet, men varje gång på olika ställen, för att, som hon sa inte tjuven skulle hitta den, och så klart glömde hon själv var hon stuckit in den.

Mormor var en stabil kvinna på dryga 100 kilo, denna tunga kropp blev för mycket för hennes hjärta. Sommaren 1947, tror jag, fick Maj-Lis och jag tillbringa hos faster Beata och farbror Anton i Baldringe, eftersom mormor lades in på sjukhuset och bantades ned ett större antal kilo. Det var nästan bara en halv mormor vi fick hem, men en mormor, som fått inopererat en av de första pacemakerna och därmed kände sig friskare och kunde leva många år till. I oktober 1969 lämnade hon emellertid den här världen och först då flyttade morfar ut från lägenheten till dottern Nea med make Gösta, mina föräldrar, i Oxie.
Att de bott i denna lägenhet med utedass och endast tillgång till kallt vatten ända till 1969, känns helt overkligt, när man tänker på det idag.

Minnesanteckningar av
Lotte Janheden
I juli 2009